Så urbota trött på detta!
Handlade idag, bara nödvändiga saker som mjölk och sånt. Hade fått låna bil.
Stod och debatterade med mig själv om att köpa jordgubbar (1kg i trälåda, så sjukt goda men kostar 69kr) men tänker "vi har inte råd" för vi har en tuff månad ekonomiskt då mannen bara fått 30% tjänst denna månad så lönen är inge vidare nästa månad.
Köpte i alla fall jordgubbarna för mamma tyckte jag skulle unna mig det.
Ställer de på taket på bilen för jag har händena fulla och ska ställa in kassarna i bilen först. Glömmer dom där. Skjutsar hem mamma. Åker tillbaka och lämnar tillbaka bilen jag lånat av min syster och ser på vägen att det ligger jordgubbar överallt. "Stackars den som tappat dom där" tänker jag. Den stackaren var jag. Men det kopplade jag först när jag skulle bära in varorna hemma och inte hittade jordgubbarna...och visst fanns de med på kvittot. Jaha...det var alltså mina jordgubbar på vägen...
I vanliga fall skulle jag skrattat åt det. Mycket. Men i dag grät jag. Är så urbota trött på denna hjärndimma. Något sånt här skulle ALDRIG hänt när jag var frisk. Jag hade sån koll på allt. Kunde göra tusen saker samtidigt.
Det är egentligen inte själva förlusten av jordgubbarna som jag var så himla sugen på, eller det faktum att den otroligt ekonomiska personen som bor inom mig kastade 70kr i sjön - eller ja på vägen - som gör mig ledsen. Utan det är bara det att jag är trött på att vara trött. Är trött på att ha ont, må dåligt, glömma saker, inte hitta ord, bli missförstådd, kämpa i motvind konstant, att inte kunna leva mitt liv som 25-åring, helt enkelt att vara sjuk. Det är det som är den stora förlusten, kampen och sorgen.
Näe i dag gråter jag. Usch för denna skitsjukdom.
