Acceptans är ingen lätt sak


Har en period när jag har otroligt svårt att acceptera att jag är sjuk. Jag är nästan alltid tålmodig och brukar oftast kunna tänka att "ja men det är så här nu. Det suger men gilla läget bara!" men nu går det bara inte. Tänker jag att det ska vara så här hela livet så får jag ont i magen. 

Jag är så utmattad i kroppen. Darrningarna och huvudvärken är värre än när jag först blev sjuk. Det är så mycket saker jag behöver, eller egentligen måste, göra. Bada hundarna, klippa klart hundarna, tvätta kläder, städa mitt rum. Men det finns också saker jag VILL göra. Träffa kompisar, orka dansa till klockan 5 på en klubb till RnB musik, träna på gym, ut och springa, gå långpromenader med gåbbarna mina, speciellt i skogen som de verkligen älskar. Tänk att bara kunna orka storstäda huset! Och jag hatar att städa. Så ni sförstår ju hur desperat jag känner mig efter energi. 

Mina vänner har försvunnit. Jag har aldrig haft många vänner, men det hade börjat ordna upp sig. Men så blev jag sjuk. Jag har en stadig vän som är min allra bästa vän. Vi har varit bästa vänner sen 5-års åldern och henne är jag så tacksam för. Du vet vem du är hoppas jag ♥. Hon är den enda som skriver till mig och frågar hur jag mår. Och jag vet att hon faktiskt undrar, på riktigt och inte bara är "artig". Jag har vänner som sagt att de ska komma hem till mig så jag slipper ta mig någonstans, men istället slutar de höra av sig. Andra är ute på äventyr och det tycker jag är så härligt! Samtidigt blir jag lite avundsjuk. Jag vill också ut och resa! Se saker, träffa nya människor, uppleva saker...ja ni vet. 

I dag ska min pojkvän iväg på julbord med sitt jobb. Super kul för honom, det är bra att han kommer ut och gör saker med andra människor, för han är alltid med mig och han behöver komma ut och ha kul också! Samtidigt påminner det mig om när jag 2011 var på julbord med mitt gamla jobb. Jag hade så roligt och var först igång på jobbet hela dagen i 8 timmar, sen åkte vi på julbord och jag var ändå pigg dagen efter. Så fungerar inte min kropp längre.

Jag har tänkt mycket på framtiden. Jag har haft samtal med min pojkvän om min rädsla av att han ska  tröttna på det liv vi kommer ha tillsammans. Han försäkrar mig om att det kommer bli bra, att han inte kommer tröttna. Att han älskar mig mest av allt. Men osäkerheten i mig säger helt emot. Det finns ju andra tjejer där ute som har energi, som är bättre, som skulle ge så mycket mer tillbaka än jag kan och orkar. Han förtjänar bättre. Så tänker jag. För vem vill vara med någon som alltid är trött, som aldrig orkar göra något, som behöver hjälp med saker, som är gnällig och irriterad pga att man mår dåligt hela tiden, som kanske inte ens klarar av att få barn för att det är för stor påfrestning på kroppen? Listan kan göras hur lång som helst...

Ja det kanske går nu, men som ung vill man inte leva ett sånt begränsat liv. Så ibland känner jag tvivel på att han som 21-åring kan säga att han inte kommer tröttna eller ge upp helt enkelt. För det kanske känns okej nu, men i längden då? Han säger ju att det är roligt att vara med mig. Men allvarligt? Jag skulle inte tycka att det skulle vara kul att umgås med någon som aldrig orkar göra någonting, eller där det helst måste planeras i förväg om man ska göra något. Så det har jag svårt att tro på :(. 

Det är hjärtekrossande att ha träffat sitt livs kärlek och inte veta, eller vara osäker på om han kommer att orka eller vilja vara med mig i den situationen jag hamnat i hela vårt liv...

Tunga tankar att tänka. 

Brukar tänka "ja men Emma, du är ju inte döende och det finns de som har det värre" och det är verkligen sant. Men ibland fungerar det inte ens att tänka så. Man måste ju få vara ledsen ändå, trots att man inte har en dödlig sjukdom. För det är ändå en skitsjukdom! Eller hur? 

Som sagt.

I dag har jag svårt att acceptera att jag är sjuk. I dag springer jag i motvind




Och jag kan inte. Inte idag. 
 
 


Kommentarer
Linda

Oj, vad jag kan sätta mig in i vad du känner. Och jag känner en sorg över att du råkat ut för det här så ung. Jag var iallafall 37 när det här bröt ut för mig. Acceptansen är svår, men öva mycket på mindfullness och meditation så lättar det med tiden.

Svar: Tack Linda. Det är tufft när man träffat sin livs kärlek och inte vet om han kommer att orka. Det är väl det som är mest tungt just nu :(
Emma

2013-11-30 @ 16:54:59
URL: http://www.leva-just-nu.bloggplatsen.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0