Det enda jag kan tänka på.

Ligger vaken och kan inte sova. Allt jag tänker på är detta: Kommer jag aldrig kunna få barn? Min kropp kanske inte klarar det? Vill jag riskera att bli kraftigt försämrad av en graviditet samt förlossning? Och framförallt: Att riskera att mitt barn får ME/CFS för att jag är självisk och så gärna vill ha barn, hur hemsk som människa är man inte då? Jättehemsk om du frågar mig vad jag tycker...

Min största dröm någonsin är att få barn. Jag har drömt om det sen jag var 8 år och blev moster för första gången. Och nu kanske jag aldrig får den chansen? Och för VAD? För att jag fått en sjukdom som 0,4% av svenska befolkningen har!!! Jag är så arg. Har gråtit floder ikväll/inatt. 

Allt jag kan tänka på. Ska jag aldrig få uppleva att bli kallad mamma? Jag är 23 år. Ska jag behöva ge upp hoppet och drömmen om att en dag få höra mitt barns fötter springa på vardagsrumsgolvet och säga "jag älskar dig mamma"? Eller att inte få höra min son eller dotter säga "pappa kom jag ska visa dig en sak". Aldrig få se min stora kärlek spela boll med sitt barn, vårat barn. 

Jag hatar den här sjukdomen.  

Usch vad jobbigt. Jag är tacksam för att jag blev sjuk efter att jag fått mina barn. Förhoppningsvis kommer det en bot mot MEsnart så du kan få bli mamma. Kram

Är där jag också. 24 år, ME, fibro, IBS och MCS... Och känner att om jag inte blir MYCKET bättre så kommer jag inte kunna vara en bra mamma, som jag vill vara. Problemen ökar då min pojkvän har en lätt funktionsnedsättning efter hjärntumörer och operationer som barn, som gör att han också behöver mer vila än normalt. Känner att det inte vore rätt av oss att skaffa barn i den närmsta framtiden iallafall... Hade ju räknat med att JAG skulle vara den som fick dra det största lasset men nu är det ju han som gör det, bara hemma, utan barn. Men jag försöker leva i nuet och inte oroa mig över barn nu. Dock har jag aldrig haft sån längtan efter barn utan tänkt länge att det tar jag när/om den där klockan börjar ticka och jag känner den där längtan efter barn.
Kramar<3

Jag känner verkligen precis likadant. Har varit sjuk i ME i 4 år nu och är 25 år gammal. För mig har längtan efter att ha en stor familj med många barn vart stark hela livet och det går inte en dag utan att jag tänker på det. Att stå ut med den här skitsjukdomen är en sak, men att kanske inte kunna få skaffa barn känns så otroligt dystert. Just att risken skulle finnas att ens barn också blir sjuka gör att det är svårt att se hur man någonsin ska kunna ha barn. Men adoption är ändå mitt största hopp och om inga mirakelmedel kommer inom snar framtid eller att man plötsligt blir mycket friskare känns det ändå som en bra plan. Även om jag så hemskt gärna vill skapa liv och få bära ett barn i min mage en vacker dag......