Saknad
Ibland (eller ja, ganska ofta) saknar jag fruktansvärt mycket att stå på scenen. Längtar så otroligt mycket tillbaka till min gymnasie tid på Rytmus där jag fick göra det jag älskar: sjunga.
Att stå på scen och "rocka loss" är ju inte direkt något jag skulle orka med nu, tyvärr. Nu får jag nöja mig med att nynna i duschen eller sjunga med i låtar i bilen och såna saker ^^.
Men de fina minnena har jag kvar :) ❤️
Tacksamhet och trevlig helg
Hej på er! ❤️
Jag har blivit förkyld med halsont och känner mig frusen och allmänt influensasjuk. Har en sämre dag och var så less på allt när jag vaknade. Men sen tänkte jag efter lite. Vad gör det att jag mår dåligt när man har en fantastisk man som kommer hem om ca 3 timmar? Ska bli mysigt att umgås med honom i helgen och bara ta hand om varandra och mysa ❤️. Ibland undrar jag hur det är möjligt att älska någon så mycket som jag älskar min man! (eller egentligen är han ju min fästman). Är så tacksam att ha honom i mitt liv, trots all skit som varit och är (med sjukdomen alltså). Han är bäst helt enkelt! ❤️
Något mer jag är tacksam för är min fina familj! Har världens finaste mamma som jag kommit så nära under de senaste åren. Älskar dig mamma! ❤️. Har tre kärleksfulla systrar och en pappa som har gått från att vara totalt oförstående till att bli mer och mer förstående för min sjukdom. Har föräldrar som tycker det är självklart att de ska försörja mig trots att jag är 22 (snart 23) år och egentligen borde flyttat hemifrån nu, som accepterar att min man i princip flyttat in hos oss för att det har blivit som det blivit. Hur fint är inte det?
Och sen har jag de två finaste hundarna man kan önska och en liten kattunge som är så söt så man smälter. ❤️
Ibland måste man stanna upp och bara tänka på vad man har att vara tacksam för, istället för att bara fokusera på allt jobbigt i sin situation. Självklart kan man inte, och lyckas inte alltid, vara positiv. Men ibland måste man tänka på, även om det är tungt, att det finns ljusglimtar i livet som man inte får glömma... I mitt fall är det min familj! De stöttar och finns alltid där. Älskar dom! ❤️
Jag vill även slänga in ett varmt tack till er fina människor med ME som stöttar och peppar mig när det är som tyngst när ni själva har det så jobbigt. Speciellt de i Facebook gruppen som de flesta känner till tror jag. En stor ME-familj är vi! ^^
Och med det säger jag trevlig helg till er alla! Ta hand om er, speciellt med tanke på stormen som härjar!
Kramar och kärlek från lilla jag ❤️
SMILE
Mycket i dag.
Hej alla läsare! ❤️
Var nämligen ute med hundarna i 30 hela minuter!!!!! (det har inte hänt på månader men jag kände att de är värda det även om det blev en mycket långsam prommis). Efter det vilade jag i två timmar och sen gick jag ut IGEN och tog den 25 minuter långa promenaden med hundarna till min syster och fikade där. Sen var jag tvungen att ta bussen hem för benen ville inte gå, alls.
Ibland blir jag så less på att inte orka det jag orkade förut. Men nu är det så...acceptans Emma, acceptans.
Nu ska jag nog sova en stund! Sen blir det att laga middag med svärmor! :)
Kram på er! ❤️
En av mina älskade voffisar, Edgar! Känner sån kärlek för mina gåbbar så det gör ont i hjärtat ibland ❤️
Jag är alltid outsidern trots att det inte är mitt val.
Ibland gör det så ont i mig när jag tänker på att den sjukdom jag har är kronisk. Och då menar jag inte bara psykiskt. Får ont i magen också.
Nu för tiden är jag alltid den som inte orkar, som inte kan vara med på olika saker, som måste tänka miljoner gånger om innan jag svarar på en inbjudan för att sen kanske ändå boka av, som måste säga nej till saker jag annars skulle sagt ja till. Jag är för sjutton 23 år!!! 💔
Tror inte folk förstår hur jobbigt detta är. Om man inte själv är sjuk på något sätt så klart.
Jag är arg. Arg på allt just nu.
I framtiden kommer det ju förmodligen bli så att min man (blivande) kommer att gå på saker medan jag är hemma. Sjukt jobbigt att tänka så. Men hans liv kan inte stanna för att mitt har gjort det...
Jag har gråtit massor senaste tiden också, från att nästan aldrig gråtit till att gråta för minsta lilla. Inte bara för sjukdomen men mestadels därför. Kanske är det ett tecken på att jag börjar förstå att det kommer vara så här nu...och det gör ju ont.
Som sagt. Jag är arg.
