Om jag bara...
Tror aldrig jag har gråtit så här mycket sen jag blev sjuk. Med undantag för när farmor dog förra året. Men i dag har jag gråtit så mycket att ögonen är helt svullna och huvudet sprängvärker.
I dag är en riktig pissdag rent ut sagt och jag känner mig så fruktansvärt liten och förstår inte hur jag ska stå ut med denna vidriga, intigritetskränkande sjukdom som tar ifrån mig allt. Har så ont i kroppen att jag vill skrika rakt ut. Är så utmattad och slut. Har så ont i halsen och känner mig skakig när jag ställer mig upp.
Mitt i allt väntar jag på beslut om denna förbannade aktivitetsersättning som jag väntat på att få beslut om i 6 månader på nu. Om jag inte får den godkänd vet jag inte vad jag tar mig till. Att få den ansökan godkänd, att få känna att man blir trodd på av Försäkringskassan skulle i alla fall lyfta humöret lite.
Arg. Ledsen. Frusterad. Sorgsen. Allt på en gång. Alla känslor i ett enda virrvarr i huvudet. I dag är en sån dag då man vill skrika på allt och alla bara för att man egentligen inte har någea ord att uttrycka vad man känner. Men det ska jag ju inte göra såklart.
Önskar jag kunde backa tiden. Om jag kunde få ha en helkväll med kompisar igen där det va drinkar och dans till mitt i natten. Om jag bara fick köra ett arbetspass till på Subway. Om jag fick gå till gymmet och träna som jag älskar. Ta en låååång promenad i skogen med mina älskade hundar. Om jag bara fick vakna en dag utan värk. Eller sova en natt och vakna utvilad, kunna säga att jag är pigg. Eller varför inte bara ta en dusch utan att bli utmattad? Laga mat eller städa utan att behöva ta pauser.
Om jag kunde allt det som många tar för givet, som jag också tog för givet när jag var frisk, då skulle jag göra det.
Och jag skulle känna mig lycklig när jag gjorde det.
Kommentarer
Nilla
Ibland måste man nog få släppa ut sorgen över att livet inte blev riktigt som man tänkte men förhoppningsvis så kommer de på ett botemedel snart. Kram <3
Trackback
