Jag tror att ni med ME (eller någon annan kronisk sjukdom) som läser denna blogg kan relatera och förstå min rubrik. 

När jag får en förkylning eller någon annan infektion brukar jag och min pojkvän alltid säga att jag är sjukare. För hur säger man egentligen? Jag är ju alltid sjuk, det är ju det som menas med kronisk sjukdom. Vanliga människor, och då menar jag människor som inte har en bakomliggande sjukdom som de alltid dras med, säger ju "nej jag kan inte komma till jobbet i dag, jag är sjuk" och då har de drabbats av en tillfällig sjukdom som exempelvis en förkylning, magsjuka eller något annat. 

Varför jag tänker på det är för att när jag sagt till människor att "jag är sjuk" har de kontrat med "ja jag med, jag har en riktig förkylning på gång". Det folk inte tänker på, vilket jag absolut förstår (missförstå mig inte jag vill inte klanka ner på andra människor jag försöker bara förklara vart mina tankar vandrar ibland) är att när jag blir sjuk och drar på mig en infektion så blir det en dubbel påfrestning för min kropp. Jag vet att när jag blir förkyld eller får någon annan bakterie eller virus som hyr ett rum i min kropp tillfälligt så vet jag att jag kommer må mycket sämre ett ovisst antal dagar efter att jag blivit "frisk".

 

Det är det jag menar med rubriken. För när "vanliga" människor blir sjuka, och då menar jag i vanliga ofarliga virus- eller bakteriesjukdomar såklart, längtar de bara efter att bli friska igen och återgå till sitt normala liv, jobb och fart. Vilket de också kan. Det kan inte jag göra. För när jag blir frisk, är jag fortfarande sjuk. Alltså blir det en värre storm efter första stormen. Det låter konstigt, jag vet. Men när jag blivit frisk, vet jag att det väntar värk i kroppen, ont i lymfkörtlar, värre trötthet och yrsel och ofta också huvudvärk. Och när den toppen nås och sedan börjar gå över, är jag ändå fast i denna sjukdom och dess symptom. Och jag kommer  (förmodligen) aldrig bli frisk från den. 

Likaså är det om jag överanstränger mig. I dag var jag ute på två  promenader efter varandra för hundarna jag skulle gå med funkade inte tillsammans utan bråkade och då var jag tvungen att ta en åt gången. När jag kom tillbaka upplevde jag något som jag inte upplevt förut. Jag skakade som ett asplöv i hela kroppen. Till och med mamma tyckte att det var läskigt, för när jag höll fram handen verkade det som att den levde ett eget liv. Så obehagligt. Och den känslan som ni säkert kännt någon gång när handen skakar av någon anledning, så kändes det i hela kroppen. Det var som att alla inre organ darrade av utmattning. Det var läskigt! Och då förstod jag, att det där kan jag inte göra om. Två promenader efter varandra går helt enkelt inte. Jag hoppas inte detta gör att jag vaknar imorgon och mår ännu sämre... Men man lär sig ju. Jag har inte riktigt lärt mig min energinivå ännu, vad min energi räcker till eller inte, vart gränsen går innan jag övertrasserar min energi. 

Det lär jag mig med tiden. I ovissheten kommer säkerheten. 

Kram på er ♥

 

Ps. Imorgon kommer inlägget om hur och när jag blev sjuk. Ds